Högt blodtryck

Lille A åker resamtaxi till barnhabilteringen varje onsdag för sjukgymnastik. Ibland kommer taxin i tid, oftast inte.
Idag ringde jag Hallandstrafiken efter att han väntat i kylan i 20 minuter. Efter många om och men kopplas samtalet över till det taxibolag som fått körningen. Växeltelefonisten där ringde upp taxichauffören. Han säger då att han har lite problem att hitta vårt nummer på gatan. Men hallå, han vet ju att pojken har en tid att passa, kan han inte bara ringa upp oss och fråga hur man kör?
När A till slut åkt ser jag att klockan är halv fem, det är då badet startar. Jag vet att de brukar stänga dörrarna och låsa omklädningsrummet då så att ingen obehörig ska komma in när barnen badar. Jag, som alltid måste oroa mej, börjar fantisera om att min A ska stå utanför och frysa i två timmar utan att någon ser det. Försöker ringa min mobil som jag skickat med honom i sista minuten. Han svarar inte, beror det på att han inte kan, vågar eller hör den? Ringer de åtta nummer till habiliteringen som jag och sjukhusets växel gemensamt kan hitta på. INGEN svarar. Ringer till slut M som står på Landvetter efter att ambulanshelikoptern som skulle kört honom till Köpenhamn släppt av honom när de fick ett akutlarm. Han får ringa en avlägsen bekant på sjukgymnastiken som får gå och kolla om A är i badet med de andra. Hon har inte ringt tillbaka, så jag antar att han är där.
Fattar ni hur man kan ha det när man är neurotisk och sexbarnsmamma?