Kom hem från jobbet. Har haft en bra dag, även om jag hade tyckt att den varit ännu bättre om den varit några grader svalare. M är i Falkenberg med de små skådespelarna som vanligt. Går och tittar in till store M och hittar även storebror i hans rum. Jag sätter mej hos dem och snart kommer småsystrarna. Det är så himla sällan vi sitter tillsammans och bara pratar. Antingen är någon eller några på dåligt humör eller hemifrån. Nu hade jag världens härligaste stund tillsammans med världens bästa ungar. Helt plötsligt inser man att de är nästan färdiga människor, och inte bara det, utan fantastiska människor! Såna som jag hade velat ha som vänner. De är helt plötsligt inte bara längre än sin mamma utan nu klokare, roligare och snabbare i tanken. Jag såg mina fyra stora barn i ett helt annat ljus än tidigare, med andra ögon. Och jag älskade det jag såg. Älskar mina nya ögon. Hoppas att jag aldrig förlorar synen på dem.
Vilken är skulden jag har nu har till livet för att ha fått detta fantastiska? Hur kan jag någonsin förtjäna något som detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir glad för en hälsning från DEJ!