maria lever

fortfarande.
Idag är jag visserligen inte på topp, men det är nog bara en tidsfråga. Vi har haft en hektisk helg med föreställning som vanligt. I går fick A en plötslig migränattack mitt under akt 1. Han fick lägga sej i en soffa i omklädningsrummet och kunde inte vara med efter det. Jag stod i kiosken och fick springa fram och tillbaka. Som tur var hann han med lillebrorscenen innan han blev dålig. Trots att vädret inte var det bästa var det nog drygt 200 på läktarna. Korven sålde slut, och det är inte varje dag.

Idag har jag två goda vänner i almanackan. Kaffe med den första och ett glas vin med den andra om dagen går enligt planen. Det ska bli skönt med en eftermiddag och kväll för mej själv. Ibland går alla krafter åt till att räcka till.

Det som hänt senaste månaden har varit så osannolikt. Det enda jag var säker på aldrig skulle hända - hände plötsligt. Jag är rädd och orolig för massor av saker, men att min man skulle lämna mej och barnen fanns inte i min föreställningsvärld. Jag har alltid sagt att OM det hände, så skulle jag dö. Och så händer det. Och jag dör inte. Blir inte ens sjuk. Vad betyder det?
Jag kan inte göra så mycket åt situationen, förutom att se till att mina älskade små inte far illa. Resten av min energi går åt att känna in mej själv, varenda känsla, och sedan fundera på hur jag ska gå vidare.

Börjat sy lite igen förresten. Bilder kommer snart.